En måndag
Jag känner att det är opraktiskt att tänka som jag gör, känna det jag känner och vara den jag är. Men ändå är det den jag är. Det är jag med allt vad det innebär. Har kommit till den punkt i livet när jag måste inse...Att för det första så måste jag vara mer rak i min kommunikation, hur ska någon annan annars ens få möjlighet att förstå. Och sen acceptera att det är inte många som kommer att förstå. Efter mitt besök på sjukhuset igår blev just detta med förståelse och hänsyn än mer klart. Vi kan inte mötas på mitten jag behöver gå väldigt mycket längre än till mitten där vi egentligen borde ha mötts. Kanske kommer jag behöva ventilera och diskutera detta ,bli lite ledsen och kanske arg..
